Jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen, vad jag ska tänka och tycka. Jag vet inte hur jag känner, hur det känns eller hur det kommer att kännas. jag har problem, stora problem som jag inte har någon annan lösning på än den just nu. Hur ska det här fortsätta på ett bra och rättvist sätt?

Hur ska det gå ihop? Det är inte en långsiktig lösning, nej jag vet det. Men tills mitt psyke, min kropp, och min vardag mår bättre så är det den enda lösningen. Den enda. 

Jag vet att om det blir ett undantag så skiter allt sig, det skiter sig, helt och hållet och då är det förstört för alltid, men det kan ingen annan förstå, ingen annan förutom jag. För ingen annan har suttit i den sisten jag sitter nu. Ingen annan har känt som jag, eller upplevt just det jag har.

Ingen annan kan sätta sig in i min situation, för ingen annan ahr genomgått exakt samma grej, ingen annan har samma histiora. Ingen annan vet alla detaljer, ingen annan har varit med på hela resan - förutom du.

Du som borde förstå, du som känner mig, du som faktiskt är en stor del av detta. Men du förstår inte. Jag förstår, men det gör inte du. Nej, du fucking förstår inte, och det gör ont. Ondare än någonsin.

PEACE